Idag när jag gick till biblan så kunde jag inte, trots min värk i fötterna, låta bli o känna en ren och skär glädje. Jag har ingenting att glädjas över i ren bemärkelse men ändå kunde jag inte låta bli att bli bli glad och känna hur en sprudlande energi växte upp inom mig. Berodde det på den skinande fader sol eller berodde det på Kelliannas ljuva stämma i spelaren? Ja det har jag absolut ingen aning om. Men jag kände verkligen livet i mig och gudinnan och guden, ja hela skapelsen. Jag var ett med allting och allting var ett med mig. Jag fick, som Asynja kallar det, en magboll och log med hela ansiktet, trots att jag hade skit ont. Men vad gjorde det, huvudsaken är att jag lever och kan njuta av något så enkelt som fader sols sköna stråla emot min kalla kind.

Sen när jag väl kom till biblan så blev inte glädjen mindre, bara större för att jag hittade en bok som enligt mig är sjukt bra. Jag har aldrig läst den förut men däremot har min uppmärksamhet dragits emot den (min guide har bett mig att läsa den ett antal gånger och nu förstår jag varför) och nu bestämde jag mig helt enkelt för att äntligen läsa den. Boken är skriven av Olga Kharitidi och handlar om hur hon reser från en mellanstor rysk stad till en liten sibirisk by för att vara med som sällskap till en god vän till henne som ska healas av en gammal kvinna. Olga är en utbildad psykolog och jobbar på ett mentalsjukhus vilket gör att hon från början har en ganska så skeptisk syn på det hela som till slut ändras till en ganska så stor nyfikenhet. Jag vet inte hur den slutar eftersom jag precis har börjat läsa den men jag kan lova att den är riktigt riktigt läsvärd. Detta eftersom jag redan idag har hunnit att läsa lite mindre än 100 sidor. Längtar till att få sätta mig ner och kunna sjunka in i hennes värld igen men det blir inget mer läsande för min del förens i morgon.

Jag ska avsluta med en grej som jag kom underfund med idag. Jag har nog blivit mer och mer öppnad för omvärlden för bara på ett par dagar så har jag hjälpt mer människor än vad jag har gjort i hela mitt liv. Första gången så behövde en tant hjälp över en vall så att hon kunde ta sig in till soprummet, andra gången så hjälpte jag ett par som hade fastnat med sin vagn i snön och idag så hjälpte jag en äldre dam som behövde hjälp med att slänga sitt skräp. Visst det är simpla saker (som folk inte verka bry sig om) men ack så bra det känns efteråt när man vet att man har gjort någonting.     

Jag ska nog göra en offerritual i morgon och tacka för den underbara tid som jag har haft den senaste tiden.

   Äntligen! Idag vaknade jag glad i hågen och fullkomligt hoppade ur sängen. Nu skulle jag äntligen få komma ut och hälsa den himelske fadern/sonen tillbaka till livet. Så jag klädde på mig och begav mig, tillsammans med underbar musik från Kellianna och en termos med julte ut i naturen och njut av soluppgången. På vägen dit så såg man bevis på att det finns liv även på vintern. Hararna och rådjuren har visst rört på sig ganska mycket, synd bara att man inte såg någon :)

Sen efter en stund så fick jag syn på en ek som jag kallar för Herr ek och artig som    jag är så var jag ju bara tvungen att hälsa på honom och tog dessutom en bild på honom som dessvärre vart himla konstig. Det här var en ganska så lång tid innan solen hade gått upp så det kan ha varit ljuset som spelade mig ett spratt, men man vet ju aldrig :) Kan ju ha varit han som tyckte att fokuset skulle ligga på honom och ingenting annat, hahah han kanske är lite fåfäng av sig den gamla eken. Oavsett så tycker jag mycket om den och hoppas på att den får stå kvar där i många år till.

Som ni ser så är vädret inte allt för bra (en det är ej heller inte dåligt ;P) för att se en soluppgång men trots det så satte jag mig ner vid ett av träden och avnjöt en kopp te tillsammans med gudarna. Jag passade också på att välkomna guden och tacka gudinnan för att hon ger oss ljuset åter. 

 På hemvägen, när jag gick i min alldeles egna lilla värld, så fick jag höra ett par riktigt söta och väääääldigt hungriga bräckande och fårvän som jag är så kunde jag inte låta bli att gå och hälsa på de små liven. Jag älskar får och tycker att de är nåt av de sötaste som finns. Dessa råkade dock vara baggar så när maten väl kom sen så vart det ett himla stångandes och bråkandes om maten. Det var så himla roligt o se hur de verkligen ansträngde sig för att komma åt minsta lilla bit som fanns kvar av det foder som de fick. Hehe. Den mittersta var den som vart som mest förtjust i mig. Jag stod både länge o väl o kliade honom på hakan och bakom öronen. Herregud jag hade nästan lust o ta med mig honom hem ;)

Här har ni några bilder på mitt yulealtare. :) :)    

Idag så började jag att läsa så mycket som jag bara hann om shamanism och då allra helst nordisk shamanism. Oj Oj Oj säger jag bara. Det är sjukt intressant och absolut någonting som jag ska fortsätta att läsa om. Det som slog mig under läsningen var att mycket av det som shamanerna tror på är mycket av det som jag själv står för och tror på. Bland annat så menar dem att allting här i världen har en relation till varandra, vi är alla en del av samma enhet och fungera därmed som en helhet. Ingenting eller ingen står utanför. Allt är sammanvävt med vartannat. Det som slog mig mest var avsnittet om urträdet yggdrasil. Alltid har jag trott att trädet yggdrasil var eller är just ett träd, men författaren sa att det är vi människor som är trädet och att trädet är oss. Vi kan inte finnas utan varandra. En ganska så bra tanke va?  Det är det träd som håller upp och är grunden till de olika världar, 9 till antalet, som universum består av. Författaren pratade även om att man kunde se yggdrasil på två olika sätt, dels det yttre träd som mytologin berätta om men också de träd som finns inom oss. Vi har alla yggdrasil inom oss psykiskt. Vad jag menar med det är att vi alla har ett undermedvetna, jaget och överjaget (ush någon som får en flashback?, det får jag!). Undermedvetna symbolisera rötterna, jaget symboliseras av stammen och överjaget symboliseras av kronan och dess lövverk. Har ni tänkt på det? Nej det har jag inte heller gjort förens jag läste om det idag. Men jag måste säga att jag håller med honom. Visst det lät väldigt typiskt freud när jag läste det men när jag väl började tänka efter så tyckte jag faktiskt, som sagt, att det mycket väl stämmer med den bild jag har av mig själv och omvärlden. 

Han skrev också väldigt mycket om nornorna, urd, skuld och verdandi, och deras roll i världen och universum. För er som inte vet vilka nornorna var så är det dem systrarna som enligt den nordiska mytologin väver alla människors öden i en enda stor väv. Ingenting undgå dem och det är dem som bestämmer människornas öde. Men inte bara människornas utan hela skapelsen med dess varelser och invånare. Allting är sammanflätat med vartannat, det är därför som indianerna säger att dem har en bror i stenarna eller träden. Ingenting utesluts eller glöms bort. Men hur ser man då Urds väv? denna väv som håller ihop allting. Jo det finns en övning som författaren beskriver och som jag själv omedvetet har utfört ett antal gånger.

• Gå ut en gryning eller skymning, eftersom det är då slöjan mellan de olika världarna är som tunnast.
• Betrakta en sten, en skogsdunge eller ett par träd på lite håll. Titta strax bakom objektet men med avslappnade ögon. Överansträng dig inte!
• Snart ser du en ljusblå aura som omger objektet och eller mellan dem. Detta är Urds väv.

Tror mig det funkar, men man måste ha tålamod och inte överanstränga sig. Första gången jag gjorde det så överansträngde jag mig och fick huvudvärk. Då hade jag en svag aning om vad det var men trodde samtidigt att jag var knäpp. Inte kunde man se trädens aura. Därför så känns det så skönt när man nu har läst att en författare och shamanerna ser samma sak som jag. Nu behöver jag inte känna mig ensam.

Hoppas ni fröjdas över läsningen lika mycket som jag gjorde.      

Kära Gud och Gudinna, jordiska moder och himmelske fader.

Jag har aldrig ägnat något brev till er, men nu gör jag det. Har så mycket som jag vill tacka för och skriva men jag vet inte vart jag ska börja. Men jag ska försöka att skriva allting ifrån mitt hjärta så att ni verkligen känner tanksamheten som jag hoppas genomsyra mitt liv. Har så himla mycket och tacka för i mitt liv. Jag tackar för den familj, de vänner och de nära jag har i mitt liv. Jag tackar också för de gåvor som ni har gett mig under det senaste året. Tillsammans med dem så har jag upptäckt hur stor och underbar världen verkligen är. Allting är verkligen inte som det ser ut och vara, utan det finns så mycket mer och det är det som är tjusningen med det hela. Vi är inte ensamma här i världen. Det finns så mycket mer än vad ögonen ser.

Jag bara önskar att restem av världen kunde se och ta del av det som jag ser och upplever varje dag. Önska verkligen att världen kunde ta del av den kärlek och värme som ni har försett mig med.

Härmed lovar jag att jag ska försöka att leva ett liv i enlighet med det som ni lär mig och det ni förse mig med.

Jag älskar er nu och föralltid.

Er dotter!

//Ayanna Healingbear

Underbar sten. Hittade den på julmarknaden där jag hittade boken som jag skrev om i förra inlägget. Den här stenen heter Mookaite och kommer från så långt bort som Australien. Enligt Marie så står den för:

" Den är en sten för här och nu och skänker samtidigt balans mellan yttre och inre upplevelser. Den för in en önskan om nya upplevelser och acceptans för förändringar tillsammans med ett djupt lugn med vilka du kan möta dem. Den hjälper dig också förstå kroppens, själens och känslornas olika signaler och uppmuntrar dig till att tillgodose deras behov av omvårdnad. Den erbjuder ett starkt skydd och är speciellt bra som en känslomässig beskyddare."  

När jag skulle köpa den så drog den direkt till sig min uppmärksamhet och in princip "skrek" "ta mig! ta mig!".. hahaha.. jag drogs till den och när jag väl läste om vad den betyder så förstod jag varför. Vet själv att jag har en dålig balans här i livet och svårt att acceptera förändringar så då kanske den här stenen kan ge mig lite stöd och balans. Behöver också psykiskt skydd och skydd emot känslomässiga angrepp från andra.

Igår så hände nåt lustigt. Efter att ha firat min käre far och druckit ett antal koppar kaffe så visste jag att jag inte skulle kunna sova så bra på natten. Sagt och gjort, jag hade problem att somna men rätt som det var, när jag låg där och blundade, så hamnade jag i ett meditativt tillstånd. Det konstiga är att jag absolut inte hade planerat det på nåt sätt. Men men jag befann mig i en typisk svensk skog full med vitmossa och doftande granar. Det doftade den typiska höstdoften, av fallna löv och blöt mark efter ett regn. Jag vet så väl att jag satte mig ner mitt ibland vitmossan och njöt av den när det plötsligt dyker upp en brunbjörn från ingenstans och attackera mig. Jag försvarar mig så gott jag kan och lyckas i villevallan att ta dö på den stackars björnen. Ledsen och med tårarna rinnande ner för kinderna satte jag händerna på den, bad den om ursäkt för vad jag hade gjort och lutade mig sen emot den och grät. Efter en stund så kände jag hur den började att röra på sig igen, suckade lätt och reste på huvudet. Rädd för att den skulle attackera igen så backade jag undan men denna gången så buffade den bara på mig, nosade lite lätt och ville att jag skulle klia den bakom öronen (kommer så väl ihåg känslan av dess päls mellan fingrarna). Då var den väldigt kärvänlig och vi gosade en stund tills jag till slut somnade. I samband med det så somnade jag i verkligheten med.

Vad kan detta betyda? guiden min säger sök svaret inom dig så finner du det. Vad tror ni att det kan betyda?

Förövrigt så planera jag att ha en utesittning, dock inte lika lång som shamanerna har men ändå, de sitter i fyra dagar utan varken kontakt med omvärlden eller mat, där jag försöker att komma i kontakt med naturen och mig själv. Vet dock inte vart jag ska ha den. Vet dock med all säkerhet att det inte kommer att genomföras förens till sommaren/våren, detta eftersom man då förhoppningsvis kan slippa kylan och regnet. Kommer att försöka att fasta åtminstone en dag innan och en dag efteråt. Ska se om ja inte kan genomföra den på en helg, så att det blir åtminstone 2,5 dag eller någonting i den stilen.

Läggningen är inte från igår utan från en annan laggning som jag gjorde för en kompis för några veckor sen.

Igår så var jag hemma hos en kompis. Vi gick ut och gick med hundarna hennes. Det var underbart och göra. Länge sen man höll i ett koppel och lät hunden springa fri. Var så roligt o se henne så himla glad för att hon fick springa fri.

När vi kom hem så bestämde vi oss för att jag skulle lägga en läggning för henne. En läggning som kallas för årshjulet, där första kortet är för januari och det sista för december. Om man följer det wiccanska årshjulet så börja man med november och slutar med oktober.

när jag la läggningen igår så trodde jag först inte att jag skulle få ut någonting. Den jag gjorde innan gick liksom inte så bra. Denna gången så var jag dock noga med att kompisen min fick ställa den fråga hon ville ställa till korten och blanda kortleken. Under det så kom jag på att det hade jag ju inte gjort på den läggningen jag la innan utan då körde vi igång på direkten, vilket inte var bra. Så jag ska fråga den kompisen om hon vill bli spådd igen.  Fast då måste hon ha en specifik fråga som hon ville ställa.

Oh ni skulle bara veta.. jag har varit på världens mest underbaraste resa. Nej jag har inte rest utomlands, har bara besökt en kompis. Men den resa som jag pratar om mest är en själslig resa. När jag bestämde mig för ett tag sen för att resa och vara borta ett par dagar så trodde jag inte att det skulle påverka mig så mycket. Jag har lärt mig så pass mycket under den här tiden så det finns inte en chans att jag kommer kunna skriva ner allting i detta inlägg, därför kommer jag bara att sammanfatta mina tankar och funderingar.

   Precis innan jag reste så bestämde jag mig för att köpa mig en ny tarotlek eftersom jag inte riktigt trivdes med de som jag redan hade. Det blev the psychic oracle tarot. 

Jag trodde verkligen inte att den skulle tala till mig så mycket som den verkligen gör. Men när jag väl fick använda den när jag skulle spå en vän till mig så blev jag fullkomligt överröst med budskap. Det var som om korten talade för sig själva och visade mig vad dem menade. Har aldrig varit med om någonting sånt innan och den som jag spådde vart förvånad över att jag kunde träffa så rätt på nästan allting som jag pratade om. Det förvånade mig också en hel del måste jag skriva.

Under halloween och alla helgons natt så rörde sig energierna en himla massa. Fick själv se en del andar som rörde på sig och ville kolla in så att allt var okej. Märktes att slöjan mellan denna världen och den på andra sidan var mycket tunnare nu. Fick kontakt med min guide (har aldrig sett henne så tydlligt som då) och en del andra nära och kära som har gått över. Jag vart så överrumplad och chockad av allting så jag började att gråta och var tvungen att stänga ner mig (vilket jag också ha lärt mig under de här dagarna).

Jag lärde mig att öppna upp mig och stänga ner mig men eftersom jag anser att det är en ganska så privat lärdom så skriver jag inte så mycket mer om det. Kan dock ge rådet att få ni chansen till att lära er det så ta den, för att det är absolut inte bra att gå runt och vara vidöppen hela tiden.

Jag har verkligen gått igenom en förändring, till det bättre hoppas jag. 

Till dig/ni som var med mig under denna resan, jag tackar er från djupet av mitt hjärta och hoppas att vi syns inom en snar framtid.

Hoppas ni alla har haft en lika magisk Samhain som jag.