Jag har funderat mycket under de senaste dagarna. Mestadels på den där drömmen som jag drömde för ett par dagar sen. Vad kan den betyda? En del säger att den ska ses som en varning, att någonting kommer att hända, andra säger att det är någonting som jag ska ändra på och ytterligare andra säger att det bara var en dröm och att jag innte ska ta den på särskilt stort allvar. Personligen så tar jag den på allvar. dels för att den var så sjukt tydlig och dels för att jag fortfarande kommer ihåg varenda liten jäkla detalj. Kommer ihåg hur det kändes att ligga på den våta, kalla marken, hur det kändes att inte kunna andas ordentligt, hur kärleken till den här personen riktigt strålade ut från varenda liten cell i min kropp och hur regnet smattrade emot min kind när vi satt ihopkurade på vägen i väntan på ambulansen. Men mest av allt så kommer jag ihåg den blick han gav mig, full av räddsla, ilska och mest av allt outhärdliga sorg, precis innan jag dog. Men vad drömmen betyder det, i sin helhet, har jag fortfarande ingen aning om. Bara att den mycket väl kan ha varit en tidigare del av ett tidigare liv eller ett sätt för andarna att visa mig att döden inte är någonting som man ska vara rädd för. Döden är ju trots allt en del av livet och någonting som man dessvärre måste acceptera. Det har jag dessvärre fått lära mig den hårda vägen, fast jag tror inte att det är lätt för någon när djur, en klasskompis eller en nära släkting går bort.   

Jag måste erkänna att jag har tänkt mycket på döden de senaste åren, inte för att jag vill ta självmord eller någonting i den stilen, utan mest för att jag faktiskt vill ta reda på vad som händer efteråt och hur det känns. Är så himla nyfiken på hur landet på andra sidan ser ut och vilka som kommer att möta en när man väl går över sen. Drömmen kan helt enkelt vara ett sätt för andarna att undervisa mig eller hur man nu ska kalla det, det är ett sätt för de att berätta för mig att det inte är farligt, att man inte behöver vara rädd och att det inte är så farligt som man tror. Det är ett sätt för dem att göra den mindre skrämmande. Vilket jag verkligen uppskatta väldigt mycket eftersom jag har varit så rädd för den förut. Dessutom så tror jag att det är ett sätt för dem att försöka visa för mig att jag ska ta vara på det liv jag har och göra någonting ordentligt av det. Kan jag ha rätt???

Jag har drömt så sjukt mycket den  senaste tiden. Igår natt så somnade jag ovanligt tidigt, vilket förbryllade mig väldigt mycket. Jag brukar aldrig somna vid 19.00 tiden. Bara det är sjukt konstigt. Men det konstigaste var det som hände sen. Precis när jag hade somnat så drömde jag något väldigt sjukt. Jag drömde att jag var tillsammans med en kille, som jag förövrigt inte har en aning om vem det var (men jag tror att det var guden som visade sig för mig), och vi hade det riktigt riktigt bra fram tills vi träffade på en främling. Främlingen attackerade mig och misshandlade mig vilket i sin tur gjorde att jag fick något konstigt fel på mitt hjärta. Det stannade och jag var död för någon minut för att sen vakna upp och vara något förvirrad och riktigt riktigt rädd. Men det var inte det som smärtade mest, det som smärtade mest var att se den smärta som speglades i min partners ögon. Jag försökte förklara att allting skulle bli bra men det hjälpte inte. Ambulansen kom och läkarna försökte att hjälpa mig men de kunde inte se vad som var fel. Trots det så fick jag följa med in till sjukhuset för att attackeraren hade gjort stora skader på min underkropp, vilket skulle ta tid och fixa. Partnern följde med, han vägrade att släppa mig. De fixade det dem kunde men jag kunde varken använda mina ben eller gå, så jag fick använda rullstol och fick absolut inte överanstränga mig eftersom det skulle innebära att mitt hjärta la av. Så efter några veckor så var  jag och partnern hemma igen. Vi bodde i en liten stuga inte långt från staden.

En dag kom han hem och hade fått reda på att det skulle finnas någon som kanske kunde hjälpa mig i närheten. Med hoppet uppe så begav vi oss till en bostad inte långt därifrån. Men eftersom den låg långt upp på en backe fick partern bära mig upp för att jag inte skulle överanstränga mig. Efter ett par minuter var vi  framme. Partnern lämnade mig där för att åka och handla. Direkt visste jag att någonting var ordentligt fel  men trots det så knackade jag på och möttes av en väldigt sliten äldre man. Han log emot mig, bar mig till en rullstol och körde ner mig i källaren. Där började han att förgripa sig på mig och intalade mig att jag absolut inte skulle säga någonting för vem skulle tro en invalid flicka som dessutom var väldigt sjuk. Med tårarna rinnande nerför kinderna försökte jag fly därifrån. Jag skrek allt jag kunde, bet mannen illa och hasade mig upp för trappan och ut på trappan. Där kände jag av hjärtat, Som tur var så kom partern min i rättan tid.

- Vad hände frågade han? när han tog tag i mig och drog upp mig.

- Ingenting, jag ville bara testa om det gick... suckade jag och torkade bort den enda tår so fanns kvar. Skeptiskt tittade han på mig, bar mig ner i bilen igen och skulle precis sätta sig i förar sätet när det brast för mig.

- Vi skulle aldrig ha kört hit.... mumlade jag..

- Varför inte? frågade han oroligt.

- För att........... för ......... för att.... han våldtog mig..... pep jag och hulkade till och kröp upp emot ena sidan av bilen.

Ilskan var direkt och intensiv. Partnern letade febrilt efter någonting, vad det var visste jag inte förens en sekund senare. En pistol.

- Snälla gör ingenting dumt, han är inte värd det. Snälla åka härifrån.

- Nej.

- Jo han är inte värd det. Snälla gör ingenting dumt för min skull.

Partnern tog tag i min kind, drog upp den och  tittade in i mina ögon. Ögonen hans var totalt svarta, ingenting kunde man se eller läsa.

- Ingen... INGEN gör någonting sånt emot den jag älskar helt ostraffat, morrade han, släppte taget och gav mig en kyss innan han klev ur bilen.

Minuterna gick och ingenting hände. Jag satt kvar i bilen, huttrande och skakande. Plötsligt hör jag ett skott som går av. Då bestämde jag mig. Jag skulle uppför backen för att se om min partner hade överlevt eller inte. Med skakande händer öppnade jag dörren, mötes av ihållande regn och lera men det stoppade mig inte. Jag satte mig ner utanför bilen, slängde igen dörren och började hasa mig upp för backen. Hjärtat slog förbrilt och det gjorde ont men det brydde jag mig inte om. Jag hasade mig upp men på halva vägen mötes jag av en fruktansvärd syn. Partnern min kom gående med ett avlångt knyte i händerna. Han hade skjutit mannen. Partnens min speglade bara det hat och den ilska som strålade ut ifrån hans ögon. Men det bytes snart emot skräck när han såg mig liggande på vägen.  Jag snyftade tyst medans jag försökte ta mig upp. Hjärtat slog förbrilt och började att protestera vilt emot den behandling det fick. Jag andades ryckigt och började få dåligt med luft och få svårt att andas. Dunsen inte långt ifrån mig talade om för mig att partnern min hade slängt ifrån sig mannen och sprang ner emot mig. Han satte sig bredvid mig. Tog tag i mig, rullade upp mig i hans knä och tryckte förbrilt på mitt bröst för att hålla igång mitt hjärta. Jag fortsatte att andas ryckigt. Smärtan var oliderlig, vilket bidrog till att jag gjorde diverse grimaser och gnydde ett antal gånger. Partnerns förbrila tryckande hjälpte för en stund.

- Varför skulle du upp för backen för? Fattar du inte att du är för värdefull för mig för det, förstår du inte det? skrek han medan han pillade fram mobilen med den andra handen.

- Ville...... bara....... kolla...... att ..... du var.... okej....., viskade jag.

- Bry dig inte om mig, sa han och kysste mig på pannan. Jag kände salta stänk landa på mitt ansikte vilket måste betyda att han grät. Han fick upp telefonen, ringde 112 och talade snabbt om för dem vad som hade hänt, vart vi var och hur dem kan nå oss. Jag andades ryckigt och kände hur jag förlorade allt mer o mer kraft. Mina andetag blev grundare och grundare.

- Älskling, det är ingen idé. Jag håller på att dö... viskade jag.

Han stannade upp med samtalet, betraktade mig med skräck och skakade på huvudet.

- Snälla ge inte upp, jag behöver dig....

- det ........ är......... okej.....

- Nej det är inte okej. Nej jag tänker inte låta det här ske... SKYNDA ER!! HON DÖR skrek han panikslaget i telefonen.

Jag var så svag så jag orkade inte ens svara. Försökte med all min kraft andas lugnt och djupt men smärtan från hjärtat gjorde det omöjligt. Någonstans långt därifrån kunde jag höra ambulansens sirener. Men det var redan försent.

- Jag älskar dig, viskade jag och gnydde till när jag kände att mitt hjärta hade stannat och gett upp. Precis innan jag somnade in och lämnade den världen såg jag hans anlete fullt av smärta, sorg och hjälplöshet. Den minnesbilden är någonting som skär igenom mig fortfarande så här några timmar efteråt. Jag kommer ihåg precis varenda detalj, precis varenda en.

Kan det hä vara ett minne från ett tidigare liv som andarna vill visa mig? men varför? för att jag inte ska vara rädd för döden, eller är det varning inför någonting? Vad tror ni?

Just nu så pågår planeringen inför Imbolc. Om vädret  inte är allt för dåligt så har jag faktiskt planer på att har altare och ljus och allting ute på ballkongen. Jag ska helt klart göra en halmdocka och lägga i en fin liten säng med ett tänt ljus på säkert avstånd bredvid henne. Brigid behöver ju lite ljus för att hon ska hitta till sin sköna bädd. Har planer på att gå och köpa mig ett riktigt riktigt stort ljus som jag kan ha stående på ballkongen och tända på uteritualer och vid fullmåne. Tror det kan bli riktigt riktigt snyggt om jag ska vara ärlig. :)

När jag sökte på Imbolc på www.google.se så fick jag upp denna bedårande bild. Är den inte alldeles för.... underbar? <3

Har uppdaterat min rekommenderas sida. Gå gärna in där och titta... finns en hel del matnyttigt där :)    

Har ni sett så söta? Det är sånt här som förgyller vardagen. Skrållan och Rocky kommer bättre och bättre överrens. Han börjar till och med gilla henne lika mycket som han gjorde i början vilket känns underbart skönt. Fast de bråkar och slåss ganska så ofta men inte riktigt lika allvarligt längre.. Jag kan verkligen inte låta bli o säga att jag är fullkomligt överlycklig för att jag fick ta hand om den lilla madamen och fått den stora äran att ha en sånn underbar katt som rocky. 

<3 <3 BÅDE ER BÅDA TVÅ, SKRÅLLAN OCH ROCKY!  

Idag har jag verkligen haft en underbart magisk kväll. Hela rummet var fullkomligt fullt av magisk kraft. Det var nästan så man kunde ta på den. När jag mediterade så träffade jag inte bara på min guide utan även Aya och Shamash kom dit för att visa att dem fortfarande finns där för mig. Jag kunde inte låta bli att bli så glad så jag hoppade rakt upp i deras famnar och gav dem varsen kram. Dessutom kunde jag inte låta bli att känna att jag verkligen var som en kontakt mellan ärkeängeln Uriel (även fast jag inte tycker om honom i supernatural, men det är en helt annan sak, ja kan förklara under morgondagen) och moder jord. Varför? Jo för att jag genomförde en meditation som innebär att man ta kontakt med ärkeängeln Uriel för att med hjälp av honom heala moder jord. En av de mest givande och underbar meditationer som man kan göra enligt mitt tycke, så jag kan starkt rekommendera den. Ni hittar den på spotify.

Även fast jag inte hade tänkt det från början så genomförde jag en hel ritual. Det var helt enkelt inte mer än rätt. Det var meningen enligt mitt tycke eftersom gudarna valde att kontakta mig och visa sig för mig. Nu vet jag att dem är där och att de uppskattar de lilla jag gör för dem och den jord som vi lever på. Nu ser jag verkligen fram emot Imbolc och nästa fullmåne <3

Mother earth I send you my prayers, Father Sky I send you my prayers

Oh great mystery I feel your breath in my mouth

Oh great mystery I welcome you and give thanks to you in me

in peace, in peace, in peace

(Kellianna, Directionssong)

Dear Crone.

I thank you for the light you give me and my kin in these times of darkness. May your light lead me on the right way towards you and your loved ones, now and forever.

So mote it be <3

your daughter Ayanna Healingbear

Ursäkta att jag har varit borta ett par dagar nu. Jag har inte mått så bra och därmed inte orkat att skriva. Gårdagen var jag tvungen att tillbringa på akuten men nu så är jag hemma igen. Ingen idé att oroa sig, jag har bara förmodligen åkt på någon typ av förkylning på balanssinnet som gör att jag är väldigt snurrig för tillfället. Ville bara kolla att det inte var någonting värre än det.