Igår så hjälpte jag min bror att fria hans lägenhet från en energi som han upplevde störde honom. Uj Uj Uj vad energi det tog, men ack så det var värt det. Jag är glad att jag faktiskt hjälpte honom och samtidigt kunde lära både mig själv och han ett o annat. Hoppas det bara hjälpte och att han inte störs längre.

Jag har läst färdigt boken i shamanens cirkel och jag känner att jag vill recensera den. Om jag hade inte varit så trött så hade jag också inkluderat några bilder med citat från boken men det får bli under morgondagen. Det är citat som jag tycker att ni ska ta till er och tänka lite extra på.

Boken handlar om den ryska psykologen Olga Kharitidis som bestämmer sig för att tillsammans med sin vän resa till en liten by en bit in på den ryska taigan. Något skeptisk tog hon sig dit för att sen inse att världen inte kanske se ut som hon hade väntat sig. Hon lär sig mycket av den shamanska kvinna som hon möter och bilda sen en nära relation till denna. Det här är en av de bästa böcker jag har läst på riktigt riktigt länge. Den fick mig att tänka efter ordentligt och till och med börja omvärdera min egna tro lite. Olga skriver bland annat att världen inte bara bestå av en värld utan flera världar och att alla dessa är i kontakt med varandra genom ett stort nät. Människan i sig är ett enda stort nät och som shaman går man, om sjukdom förekommer, in i detta nät för att leta reda på sjukdomen (som kan ses som en slags knut) och med hjälp av vissa metoder lösa upp sjukdomen på en andlig nivå. Komplicerat? Nja efter att ha läst den här boken så anser jag att det inte behöver vara så.

Idag så fick jag äntligen mer kontakt med den underbara Dimmornas dotter. Hon o jag har sen en ganska så lång tid tillbaka kommunicerat genom datorn o bloggen. I morgon ska vi äntligen kommunicera mellan telefonen. Längta men kan inte samtidigt låta bli att bli lite nervös. Hehe.     

Jag har under dagen försökt att tolka den drömmen som jag hade om mitt tidigare liv. Den har hjälpt ganska mycket. Hur då? Jo för nu vet jag varför jag är så himla rädd för plötsliga smällar och raketer. Jag har under större delen av mitt liv alltid funderat på varför jag är så himla rädd för just raketerna. Mamma o pappa förklarade för mig att jag är rädd för plötsliga ljud eftersom jag har en välutvecklad hörsel och ett välutvecklat sinne. Visst jag har alltid trott på det här men samtidigt så har jag inte kunnat sluta att känna att det är någonting mer än så. Så enkelt kunde det helt enkelt inte vara, åtminstone enligt vad jag kände på mig. Så nu känns det som om jag känner mig själv lite bättre än innan.

Vet ni vad jag ska göra i april?    Jag ska på en trumresa nere i skåne. Har aldrig gjort en trumresa men ack så nyfiken och villig jag är att vilja lära mig hur det är. Jag ser verkligen fram emot den och hoppas på att jag kommer att möta många nya bekantskaper.

I natt drömde jag någonting som var väldigt jobbigt för min del. Jag drömde att jag var en liten judisk flicka som var med under andra världskriget. Bodde tillsammans med min far och mor på någon typ av flyktning förläggning precis utanför en stor stad. Allting verkade lugnt och jag vet att jag vaknade upp i en säng som var alldeles för liten för mig. Minns så väl den unkna doften och kylan som mötte mig när jag klev ur sängen för att ta mig ut till toaletten. Väl ute på toaletten så skulle jag tvätta mig i ansiktet och råkade då titta ut genom det lilla fönstret som befann sig ovanför handfatet. Synen jag mötte har etsat sig fast på min näthinna. En soldat kom springande emot byggnaden med ett antal soldater bakom sig. Skrikande sprang jag ut ur toaletten, väckte mina föräldrar som sen sa att vi var tvungna att fly. Skott hördes precis utanför dörren och en bomb släpptes inte långt i från fönstrerna, så dem sprack. Duckandes tog vi oss ut och hann precis fly innan huset sprängdes till bitar. Det sista jag minns är att min guide säger åt mig att jag klarade mig undan från den träffen. Men nåt mer än det sa hon aldrig sen, så jag vet inte alls vad som hände efter det sen.

Personligen så tror jag att detta var en dröm om ett tidigare liv. Det var ett sätt för min guide att visa mig varför jag är så sjukt rädd för höga smällar och plötsliga ljud. Jag tackar för det men samtidigt så kan jag inte låta bli att fundera på vad som hände sen-   

Idag när jag gick till biblan så kunde jag inte, trots min värk i fötterna, låta bli o känna en ren och skär glädje. Jag har ingenting att glädjas över i ren bemärkelse men ändå kunde jag inte låta bli att bli bli glad och känna hur en sprudlande energi växte upp inom mig. Berodde det på den skinande fader sol eller berodde det på Kelliannas ljuva stämma i spelaren? Ja det har jag absolut ingen aning om. Men jag kände verkligen livet i mig och gudinnan och guden, ja hela skapelsen. Jag var ett med allting och allting var ett med mig. Jag fick, som Asynja kallar det, en magboll och log med hela ansiktet, trots att jag hade skit ont. Men vad gjorde det, huvudsaken är att jag lever och kan njuta av något så enkelt som fader sols sköna stråla emot min kalla kind.

Sen när jag väl kom till biblan så blev inte glädjen mindre, bara större för att jag hittade en bok som enligt mig är sjukt bra. Jag har aldrig läst den förut men däremot har min uppmärksamhet dragits emot den (min guide har bett mig att läsa den ett antal gånger och nu förstår jag varför) och nu bestämde jag mig helt enkelt för att äntligen läsa den. Boken är skriven av Olga Kharitidi och handlar om hur hon reser från en mellanstor rysk stad till en liten sibirisk by för att vara med som sällskap till en god vän till henne som ska healas av en gammal kvinna. Olga är en utbildad psykolog och jobbar på ett mentalsjukhus vilket gör att hon från början har en ganska så skeptisk syn på det hela som till slut ändras till en ganska så stor nyfikenhet. Jag vet inte hur den slutar eftersom jag precis har börjat läsa den men jag kan lova att den är riktigt riktigt läsvärd. Detta eftersom jag redan idag har hunnit att läsa lite mindre än 100 sidor. Längtar till att få sätta mig ner och kunna sjunka in i hennes värld igen men det blir inget mer läsande för min del förens i morgon.

Jag ska avsluta med en grej som jag kom underfund med idag. Jag har nog blivit mer och mer öppnad för omvärlden för bara på ett par dagar så har jag hjälpt mer människor än vad jag har gjort i hela mitt liv. Första gången så behövde en tant hjälp över en vall så att hon kunde ta sig in till soprummet, andra gången så hjälpte jag ett par som hade fastnat med sin vagn i snön och idag så hjälpte jag en äldre dam som behövde hjälp med att slänga sitt skräp. Visst det är simpla saker (som folk inte verka bry sig om) men ack så bra det känns efteråt när man vet att man har gjort någonting.     

Jag ska nog göra en offerritual i morgon och tacka för den underbara tid som jag har haft den senaste tiden.

Idag har jag funderat väldigt mycket. Nu är vi helt plötsligt inne i 2011 och inte känns det varken bättre eller sämre, snarare tvärtom, ingenting. Allting känns precis som vanligt och faktiskt lite tråkigt. Fast vad hade jag väntat mig? en rejäl omvändning? fred i världen? gudarnas intåg i vår vardag? Jani vad jag har väntat mig vet jag faktiskt inte. Jag försöker att inte ha några större förhoppningar inför det kommande året eftersom jag vet att för stora förhoppningar kan leda till att man bara blir besviken. Den enda förhoppningen jag verkligen har är att utvecklas mer andligt och ha fortsatt kontakt med guden och gudinnan.

Hej vännen

Jag vet att det kanske inte är speciellt personligt att skriva ett brev till dig via bloggen men jag tänkte att det som jag har och säga även kanske kan hjälpa andra. Men givetvis hoppas jag att det inte gör någonting att jag rikta mig emot dig?

Läste ditt inlägg där du skrev att du blev ledsen för att du inte hade fått tummen ur och firat yule som vissa hade gjort. Eftersom det är någonting konstigt med kommunikationen mellan min dator och din blogg så verka jag inte kunna kommentera, så jag skriver här i stället. Jag tycker absolut inte att du ska tänka så. Visst man blir ledsen när man missa att fira ritualer, men då ska du tänka på att gudarna blir inte sura för de. De vet att du har det jobbigt och vill absolut inte belamra dig med mer än vad du klarar av. Så du ska absolut inte ha något dåligt samvete för det eller på nåt känna att det inte är någon ide att fortsätta.

Ett råd jag ge dig, som jag själv har kommit underfund med, är att om man känner att man inte kan eller hinner med att ha en hel ritual så räcker det med att meditera eller åtminstone uppmärksamma naturen runt omkring sig. Huvudsaken är att du känner att du mår bra och att det känns rätt för dig. Du har alltid guden och gudinnan med dig, inom dig, lyssna på dem och låt dem leda dig.

Hoppas detta hjälpte åtminstone lite.

Blessed be and blessed year!