Nu är det vinter och då menar jag verkligen vinter. Det är mörkt, kallt och snöigt. Vad är det som är så speciellt med det? Jo för mig så är det väldigt speciellt. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i vintern men det tror jag bero på att jag aldrig har sett den i sin helhet eller i samband med de andra årstiderna, den har liksom bara varit någonting som har kommit huxflux.

För några dagar sen, när jag var ute i kylan och gick så insåg jag en sak som jag inte har tänkt på innan. Jag såg allting runt omkring mig i cykler och började att tänka "för bara några månader sen så var det sommar och såg ut så här... ". Förmodligen så har jag haft ett ganska så linjärt tänkesätt innan för nu kändes helt plötsligt inte vintern så jobbig och allmänt dålig som den har gjort innan. Jag vet ju att våren och sommaren återkommer, trots att det kanske en väldigt lång tid. Jag har till och med slutat att klaga på vädret och tatt på mig lite mer kläder och försökt att njuta av det som gudarna har att ge oss. Naturen är underbar i all sin prakt och mindre praktfulla attribut. Vintern är en del av helheten och ett sätt för guden och gudinnan att få en välbehövlig vila innan våren med alla dess bestyr kommer. Det är också ett sätt för oss att få en chans att dra oss tillbaka och fundera på saker som är viktiga för våran del.