När jag gick in på Jordens röst och läste hennes inlägg Min väg till wicca så vatt jag så himla inspirerad att skriva om min egna väg mot wicca. Efter mycket om och men så har jag kommit underfund med hur jag ska skriva utan att det blir allt för tråkigt för er läsare att läsa. 

Barnåren:

Jag har så länge jag kan minnas alltid haft en nära relation med naturen och framför allt med det andliga, men inte haft ett ord på fram tills för ungefär 11 år sedan då en kompis till mig sa åt ig att jag förmodligen var wicca utan att veta om det.

Minns så väl hur jag som liten hade låtsaskompisar som jag snackade med både i tid och otid. Nu så här i efterhand så kan jag säga att det förmodligen var mina andliga guider som jag talade med utan att veta om det. Kommer så väl ihåg den kvällen jag sa adjö tilll dem och påpekade att jag faktiskt var stor nu och inte kunde tala med dem något mer. Vet att jag faktiskt grät för att jag trodde att jag aldrig skulle få chansen att tala med de och umgås med dem så som jag hade gjort tidigare. 

Förutom en nära relationen med det andliga och andra sidan har jag också alltid haft en bra relation till djur och kunnat instinktivt känna på mig hur de känner och tänker om saker och ting, men det är inte förens nu det senaste året som jag verkligen har öppnat upp mig för det. 

Kommer också ihåg hur jag under vissa kvällar kunde sitta ute i mörkret och sjunga för mig själv, hittade alltid på egna texter, tills min föräldrar sa åt mig att komma in. Jag trivdes alltid bäst ute fram tills dess att datorn började komma in i mitt liv. Då var helt plötsligt datorn viktigare än vad naturen och de väsen som jag hade snackat med innan var. Datorn tog liksom över mitt liv. 

Tonåren:

Oj Oj Oj säger jag bara, sicken vilsen själ jag var under tonåren. Under ett tag så trodde jag helhjärtat på att jag var kristen och var tvungen att går i kyrkan i hela mitt liv för att bikta för de synder som jag hade gjort under barnåren. Men efter ett tag så insåg jag faktiskt att det kändes så fel att behöva be om ursäkt för någonting som hade fallit så naturligt för en som liten och som var en del av en. Jag slutade helt enkelt att kalla mig för kristen och blev lite mer eller mindre något liknande en ateist. Jag vistte att det fanns någonting större där ute som vi människor inte hade kläm på men vad det var det hade jag absolut ingen aning om. Under många år så kom jag alltid med förklaringen att jag trodde på någonting där ute men vad det var det hade jag ingen som helst aning om. 

Vuxenåren:

Nu har jag allt mer gått tillbaka till den syn på tillvaron jag hade under barnåren. Jag är mer öppen för andra verkligheter/dimensioner och har dagligen en kommunikation med min andliga guide som har varit med mig sen jag var liten. Hon säger hela tiden att hon aldrig lämnade mig utan har alltid varit där och stöttat mig och knuffat mig i rätt riktning när jag har behövt det.

Nu under mina vuxna år så är jag medveten om att det finns en andra sida (jag har sett den och varit där andligen), att det finns fler väsen än vi här på jorden och att verkligheten inte alltid ser ut så som vi vill att den ska se ut. Människan och djuren är inte dem enda väserna som finns här på jorden, det finns så mycket mer än så. Senast igår så såg jag hur eldnymferna dansade i elden och hade roligt. 

Häxkonsterna är allt mer en del av mitt liv, en del av min vardag. Det går inte en dag utan att jag spanar på himlen efter tecken på vad som komma skall (aeromancy), kommunicera med min guide angående de mest triviala saker, kommunicera med mina djur och läser en och en annan text om myter, häxkonster eller örter. Jag har till och med ett växthus på ballkongen dit jag styr mina steg varje dag för att se att de små liven har det bra. Så häxkonsterna har blivit en så stor del av mitt liv så jag kommer aldrig att kunna sluta med dem igen. Förresten så vet min familj om att jag är häxa och även fast en del av dem kanske har lite svårt att jobba med det så vet dem att det inte är någonting som bara går över sådär, eftersom vi har shamaner/häxor i släkten.